Den 2:e januari 2007 reste jag och min kompis Malin till Kambodja. I vår resplan ingick ett besök hos Mr Chum och hans organisation E.T.O.

 Jag är lite nervös och spänd. Trött, men kan inte sova i bilen, det för mycket att titta på utanför och jag vill inte missa något på vägen.

Vi är på väg ifrån huvudstaden Phnom Penh till en liten by i Takeo-provinsen, jag och min bästa kompis Malin. Vi ska besöka Mr Chum och alla barnen i byn som Mattias träffade hösten 2004. Igår bokade vi en taxi för hela dagen. En man på hotellet ringde till Mr Chum och berättade att vi skulle komma.

Eftersom det hade strulat på flygplatsen i Köpenhamn då vi checkade in, fattades vi väskan med alla saker som var insamlade till barnen. Jag kände mej väldigt besviken och ledsen över det men dagen innan avfärd mot Takeo köpte jag nya saker till barnen.

Vägen är inte så bred men det är ganska mycket trafik. Vi undrar vad som är på gång eftersom det står poliser längs vägen titt som tätt. Vår chaufför är inte så bra på engelska så vi får själv gissa.

När vi har kört i en och en halv timme stannar vi och chauffören kliver av och frågar en gammal tant om vägen. Hon pekar att vi ska köra en bit till. Vi svänger av den asfalterade vägen och kör in på en grusväg. Rött grus, det dammar… Vi möter en man med två oxar och vi stannar igen för att fråga några som står intill vägen var Mr Chum bor. Alla pekar åt samma håll! Vi kör en liten bit till, sen ser vi en grön skylt med texten ”Educational Training Organisation”. Vi är framme.

Vi kliver av bilen och en mörk, mager man möter oss med en utsträckt hand. Jag tar hans hand och säger mitt namn, frågar om det är Mr Chum. Ja, svarar han. Jag frågar om han vet vem jag är men han ser lite frågande ut. Han har inte förstått på telefonsamtalet kvällen innan att det var jag som skulle komma, så när jag säger att jag är Mr Mattias syster blir han både glad och överraskad.

Mr Chum tar sig för sitt bröst, tar några vacklande steg bakåt och skrattar. Att döma av hans kroppsspråk är han lite chockad. Men jag ser att han blir glad, mycket glad faktiskt. Han säger gång på gång att han är så glad för att jag kom. Han visar oss fram till ett campingbord, där sitter fyra volontärer och äter frukost. Det är Kevin och Katie från Australien och tvår tjejer från Holland. Mr Chum försvinner in i det hus vi senare får veta att han byggt med hjälp av våra donerade pengar. Han kommer ut med en uppslagen bok.

Han räcker mej boken och jag ser min älskade lillebror på ett foto. Jag ser att Mattias har skrivit sin adress och att han hoppas få komma tillbaka en dag. Helt plötsligt kommer verkligheten ikapp mej och det gör så ont i bröstet. Tårarna trillar hejdlöst. ”Min älskade bror, jag står här där du en gång har varit. Jag är här nu, och det känns som en dröm alltihop…”
Jag känner en välbekant famn, det är ok att gråta och det gör jag. Malin håller om mej och det känns så skönt att hon är där.

Vi går bort till volontärerna, visar dem fotona jag haft med mej från Mattias tid i byn och berättar varför vi är där. De frågar mej lite om Mattias och jag berättar.
Mr Chum visar oss runt i trädgården. Det finns några trähus och ett skjul med en toalett. Det är ett hål i golvet och bredvid det finns ett kar i betong, fyllt med vatten. Jag undrar om alla tvättar sig där?! En liten mager hundvalp ligger utanför och bakom huset går några höns och sprätter. Det finns fler djur, några kor och grisar.

Mr Chum säger att vi ska åka till byns skola och hälsa på barnen. Vi hoppar in i bilen som Mr Chum lånar av sin kompis när han har pengar. Det är inte så långt, ett par hundra meter så är vi framme.

Barnen rusar fram mot bilen, nyfikna som de är! När vi kliver av tillsammans med Kevin och Katie ropar alla barnen ”Hello teacher”! Flickorna, som är mest nyfikna, springer fram till mej och Malin. Vi är ju nya! Pojkarna håller sig på avstånd och betraktar oss. Flickorna runt oss pratar i mun på varandra. De frågar vad vi heter, hur gamla vi är och var vi kommer ifrån. Mr Chum höjer rösten och pratar till barnen på Khmer. Alla barnen tittar på mej, jag antar att han berättar vem jag är. En flicka kommer fram och säger ”I miss your brother”.

Mattias skrev ofta att vissa stunder i livet känns som en film. Denna stund är nog en sådan. Två flickor tar mej i händerna och drar med mej bort mot lektionssalarna. Jag tror inte att jag riktigt är på det klara var jag är och varför. Allt känns så overkligt…

De vill visa mej sitt klassrum. Alla barnen vill vara med men alla får inte plats i rummet så de trängs i fönstret och i dörröppningen. Det är dammigt och smutsigt. Barnen har uniformer; vita skjortor och blå kjolar/byxor. Fast skjortorna är inte vita längre, snarare grå/bruna…
Det finns några barn som saknar uniform och några av de barnen bär på ett ännu mindre barn…

Det känns konstigt att sitta här i mitten av alla barnen och jag får den där känslan i kroppen att jag är så långt hemifrån. Alla stirrar på mej, jag blir nästan nervös… Jag söker efter Malin, hon står en bit ifrån, nästan lite väl långt ifrån! Jag tänker att jag vet så lite om deras liv och de vet inget om mitt. Jag kan inte förstå, ingen kan förstå hur det är att leva här. Jag är så långt ifrån deras värld och de kommer aldrig ens i närheten av min…

Vi går ut på skolgården igen, det dammar från gruset på marken. Det är svårt att räkna alla barnen men jag uppskattar att det är runt 100 stycken. Jag, Malin, Kevin och Katie blir visade till det som jag tror är lärarrummet. En kvinna bjuder på te som mest ser ut som vatten. Jag vill helst inte dricka det men Mr Chum har sagt att det är oartigt att tacka nej…

En medelålders man sätter sig mitt emot mej. Han är lärare på skolan men kan ingen engelska. Både han och kvinnan är nyfikna på oss och de är väldigt gulliga! Sen blir vi bjudna på sockerrör och ”sugarcan.” ”Sugarcan” är en dryck gjord på sockerrör och smakar bara sött. Jag kan knappt dricka det heller…

Vi sitter och pratar en stund allihop och försöker lära varandra våra språk. Sedan är det dags att åka hem till Mr Chum igen. Det dröjer inte länge förrän det dyker upp några barn som kommer till Mr Chum för att lära sig engelska. Lektionerna börjar inte riktigt än så jag frågar två pojkar om de vill rita! Den ene pojken ritar en söt liten figur, jag ritar några av mina barnboksfigurer! Den andre pojken tittar på.

Sen dyker barnen upp och tar plats på de små plaststolarna. Det är tjejerna från Holland som håller i lektionen, de ska lära barnen färgerna. Katie och Kevin ska också ha lektion, de får vara i klassrummet bredvid stallet. Jag och Malin hjälper till en stund. Sedan får vi lunch, ris med kött och grönsaker i buljong. Smakar helt ok. Malin frågar Mr Chum om han inte ska äta men han svarar att han bara äter en gång om dagen…
Vi har bestämt med Mr Chum att vi ska åka med honom in till Takeo, en större by, och köpa fler bord och stolar till ”klassrummet” i stallet. Så när vi har ätit sätter vi oss i bilen.

Mr Chum kör fort, lite för fort för min och Malins smak! Men som tur är går det bra, Mr Chum köper plastmöblerna vi gett honom pengar till och vi kör tillbaka. När vi närmar oss byn visar Mr Chum oss var Mattias bodde när han var här och var han undervisade munkarna. Han visar också den pagodan där de höll en minnesstund för Mattias. Jag vill gråta, det gör ont inom mej när Mr Chum berättar. Samtidigt är jag glad och stolt för att jag är här. Mr Chum pratar mycket om Mattias. Han säger att Mattias kändes som en bror, att de fick en bra och nära vänskap. Att alla munkarna och barnen tyckte så mycket om Mattias.

Alla barnen rusar fram till bilen då vi parkerar på gårdsplanen. De hjälps åt att packa upp alla möblerna! Till och med vår taxichaufför vill ge en hjälpande hand! Vi hjälps åt att sätta möblerna på plats och barnen fortsätter sin lektion med Kevin och Katie.

Jag och Malin försöker hjälpa barnen som också de övar på färgerna. Vissa barn kan skriva och prata jättebra, andra kan inte skriva de engelska bokstäverna. De är på så olika nivåer så för att hjälpa dem borde man ha olika nivåer i undervisningen… Men jag antar att det skulle ta lång tid att organisera och vem kan stanna här så länge!?

Snart är det eftermiddag och vi måste börja tänka på att ge oss tillbaka till Phnom Penh. Vi ger $30 till Mr Chum som han behöver för att bygga ett tak till ett nytt klassrum. Innan vi åker vill Mr Chum och barnen att vi ska leka lekar! Barnen ställer sig på led och sjunger ”Head, shoulders, knees and toes” och gör alla rörelserna till. Sedan ställer vi oss i en stor ring och sjunger andra sånger där man övar sig på kroppens delar.

Det känns häftigt att leka med barnen! Det är så många känslor inom mej, jag är så uppslukad av det jag ser, hör och känner. Jag är här men kan nog inte riktigt förstå det! Barnen skrattar och sjunger, alla försöker hänga med så gott de kan! Det är ett par flickor som klamrar sig fast vid mej, de vill hålla mej i handen och de ler mot mej hela tiden. Barnen är så söta allihop, jag blir berörd av deras mod, glädje och nyfikenhet! Jag vet att några av barnen saknar föräldrar, Mr Chum har berättat. Jag tittar på barnen och undrar för mej själv vilka de är…

Mr Chum säger till barnen att gå tillbaka till ”klassrummet”. Han berättar för oss att barnen ska sjunga några sånger innan vi åker. Alla barnen ställer sig upp och tittar på mej och Malin. De börjar med att sjunga ”A, B, C-sången”, sedan sjunger de en sång där de sätter in Mattias namn. Den sista sången barnen sjunger är ”Beautiful Sunday”. Jag är nära att börja gråta, de sjunger så fint… Jag minns Mattias när han berättade om barnens sång. Jag antar att han kände likadant. De är så små och de tittar på mej med sina stora bruna ögon. Jag önskar inget hellre än att de får kärlek, trygghet och utbildning. Jag önskar att de ska somna mätta och lyckliga i en säng varje kväll. Men jag vet att det nog inte är så och det gör mej frustrerad och ledsen…

Så är det dags att ta farväl. Vi tar ett kort, alla tillsammans… Det är blandade känslor inom mej. Det ska bli skönt att komma tillbaka till civilisationen och bearbeta alla intryck, samtidigt som alla barnen har berört mej och jag har fått en känsla av att på något sätt vara nära Mattias här. Jag förstår nu varför han blev så berörd av tiden på E.T.O., och jag har bara varit här en dag. Men det är också svårt att se fattigdomen, se deras håglösa blick och deras skitiga, trasiga kläder. Jag tänker att jag inte borde ha rätt att klaga på mitt liv…

Så lämnar vi E.T.O, Mr Chum och alla barnen. Jag känner mej trött och glad, full av intryck och känslor men ändå tom på något sätt. Jag har fått uppleva en dag på Kambodjas landsbygd, hit Mattias förde mej. Och jag kommer ägna många timmar åt att fundera och bearbeta det jag har fått vara med om idag. Jag tror att detta möte, med Mr Chum och alla barnen, kommer vara det mötet som satt djupast intryck på mej hittills i mitt liv…

Jag avslutar så som Mattias gjort i Mr Chum´s bok;
”Jag hoppas få återvända hit igen en dag.”